Släktet Erica är stort runt om i världen, men i Skandinavien känner vi enbart till ett halvdussin arter som är vinterhärdiga nog att klara barmarksvintrar. Dessa vårblommande ljungväxter är låga, städsegröna buskar med en god marktäckande förmåga. Det trevliga med den vårblommande ljungen är dess tidiga blomningstid, som piggar upp när allting annat fortfarande är gräsbrunt, men också den långa blomingen som kan vara i 1-2 månader.

Erica är en surjordsväxt som kräver en växtjord med lågt pH-tal. Ett pH på 4,5-5,5 är oftast lagom. För att komma ner så lågt i pH måste man använda rikligt med okalkad, grov torv i planteringsjorden och helst bo i en jordmån som inte är alltför kalkrik för övrigt heller. Med tiden jämnar ju sådana surhetsskillnader ut sig i naturen, så växterna behöver årligen tillföras ny torvjord. Det går också att blanda i och jordförbättra med sk färdig rhododendronjord som passar alla typer att surjordsväxter.

Ljungväxterna gillar solbelysta växtplatser med en lucker och genomsläpplig jordmån. Plantera dem gärna i grupper med andra surjordsväxter som små bergtallar, enar, kalmia, pieris, trollhassel eller rhododendron. Ljungväxter kräver inte mycket skötsel alls, men en lätt beskärning med häcksax strax efter blomningen kan vara positivt för att forma täta, buskiga exemplar. Annars tenderar ljung lätt att på sikt bli långa och rangliga.

Erica carnea är den vanligaste arten hos oss, hemmahörande i de östra och mellersta delarna av Alperna. Den finns i många namnsorter, där de flesta håller sig gott och väl under 30 cm i höjd. För att de nyaste skotten inte ska torka av barmarksfrost på vintern och våren kan det vara bra att vattna plantorna lite extra under dagar med plusgrader. Alla städsegröna växter förlorar mycket vatten under blåsiga vinter- och vårdagar eftersom de inte kan stänga sina klyvöppningar helt och hållet. Vatten läcker då ut till luften och roten kan ha svårt att få upp nytt vatten från den frusna marken. Lagerhägg är exempel på en annan typisk växt som lätt får stora torkskador från kalla vindar.

Drosophila suzukii är en nära släkting till den vanliga bananflugan och ett nytt allvarligt skadedjur för frukt- och bärodlare i Europa. D. suzukii, som inte ännu har något svenskt namn, har sitt ursprung i sydöstra Asien, Ryssland och Indien, men den har under 2014 påträffats i Lund vid åtminstone två tillfällen. Vi hobbyodlare kan säkert klara oss och våra rätt så blygsamma skördar, men vi kan tyvärr också bidra till att insekten får ökad spridning.

D. suzukii påminner utseendemässigt väldigt mycket om den närbesläktade bananflugan. Den har röda ögon och gulbrun kropp med bruna band på sidorna. Det som skiljer de två arterna åt utseendemässigt är framför allt de svarta fläckarna på hanarnas vingar. De fullbildade flugorna är 2-4 mm långa. Detta är en mycket fruktsam skadegörare. En hona klarar av att lägga upp emot 400 ägg under sin livstid. En frukt kan besökas av flera honor och ett enda körsbär kan innehålla 60 till 70 larver. Äggen kläcks ibland redan efter ett par timmar och i goda förhållanden fullbordar larverna sin utveckling på 3-13 dagar. Så det går verkligen undan! Larverna förpuppas inuti frukten men kan sedan falla ned till marken. Man tror att flugan i svenska förhållanden mäktar med 1-2 generationer per år, vilket är fullt tillräckligt för att flugan ska kunna etablera sig och medföra stora problem.

Flugan angriper tunnskaliga frukter och bär, som exempelvis jordgubbar, hallon, björnbär, blåbär och körsbär, men även fläder och havtorn samt prydnadsväxter som mahonia, rönn, snöbär och olika tryarter. Vindruvor kan angripas och i mindre omfattning även plommon samt skadade äpplen och päron. Medan den vanliga bananflugan lever i övermogen eller rutten frukt angriper D. suzukii redan under bärens och frukternas mognadsfas med stora skördeförluster som följd.

Skadorna uppstår när honorna river sönder det tunna fruktskalet och lägger sina ägg därunder. Ingångshålet är litet och många gånger upptäcks inte skadan förrän i samband med skörd och i värsta fall inte förrän efter att frukterna eller bären levererats och skall ätas. Inuti finns sedan många små fluglarver eller puppor, som är upp till 4 mm långa. Brr! Skadorna kan ytterligare förvärras genom att flugorna för med sig svampsporer eller bakterier in i växten.

Forskarna har gjort ekologiska simuleringar som visar att våra nordliga, fuktiga områden egentligen är lämpligare ekosystem för D. suzukii jämfört med Medelhavets torrare miljöer. Flugan tolererar nämligen stora variationer i temperatur men den tål inte uttorkning. Den övervintrar som fullbildad, befruktad hona och klarar några minusgrader. I bergsområden med kalla vintrar i norra Japan, där man har lång erfarenhet av D. suzukii, har man funnit att det alltid finns varmare överlevnadsplatser nära människans boställen. Ett fåtal överlevande fruktflugor förökar sig snabbt och hinner orsaka skada senare under odlingssäsongen. Samma erfarenheter har man också i Schweiz och i norra Italien.

Genom transporter sprids många nya skadegörare. Större krukade plantor av växtslag som bildar frukt redan i plantskolorna, exempelvis blåbär, kan också sprida flugan. Det går inte att kontrollera frukter och bär visuellt och garantera att de är fria från D. suzukii. Man måste istället satsa på att fånga levande flugor i fällor, täcka odlingar med finmaskigt nät och noggrant städa bort nedfallen frukt. Flugan sprider sig naturligt genom sin goda flygförmåga och kan ta sig flera kilometer bort eller ännu längre än så om den har hjälp av vinden. Problemet kompliceras av att D. suzukii också sprider sig till vilda bär i naturen, hemträdgårdar och andra trädgårdsmiljöer.

Du kan själv tillverka enkla fällor av PET-flaskor eller burkar. Borra små hål, 2-3 mm, runt om på flaskans eller burkens övre del och häll i lockbetet. Det består av 4 delar äppelcidervinäger och 1 del vin i 5 delar vatten + några droppar diskmedel. Fällorna hänger du upp bland flugans värdväxter. Hittar du några misstänkta insekter ska du ta kontakt med Jordbruksverkets Växtskyddscentral i Alnarp.

Här är en intressant film från en forskningsstation i USA som visar flugans livscykel och framfart.

Vi är nog många som försökt oss på att sätta lite ovanligare höstlökar med tanke på en spritt språngande halvvild blomsteräng. Men det är inte så lätt som man kan tro. Lökarna som säljs på hösten torkar snabbt ut där de ligger i sina granna förpackningar i gardencentret. Man måste verkligen ha tur och få fatt i lök så fort de kommer ut till försäljning och då ska även föregående led i försäljningskedjan ha jobbat på ett  bra sätt för att lökarna fortfarande ska ha kvar sin spänst och livskraft. Tulpaner och narcisser är det ingen fara med. De klarar mycket och behåller fukten i lökarna länge. Men pratar vi om snödroppar, vintergäck, kungsängslilja och hundtandslilja så gäller snabb plantering för att de ska hinna rota sig innan vintern.

Vill du förbättra oddsen rejält och köpa halvfabrikat så är det precis rätt tid nu. Många blomsteraffärer har fördrivna lökar som är i knopp när man köper dem. Jag passade själv på att köpa några krukor med Fritillaria meleagris, kungsängslilja, innan påsk. Normalt ute i trädgården blommar de i par med svalört och ramslök i april-maj. Men så fort jag tittat mig mätt på dem i krukan, så åker de ut. De ska få bo i den fuktiga slänten där jag har påsk- och pingstliljor, porslinshyacinter Puschkinia scilloides och julrosorna förstås. Man kan skapa en egen lundståndort på halvöppet läge med dålig gräsväxt.

Gräv bort grässvålen och gräv även bort det översta 30 cm djupa jordlagret. Rensa bort rötter och undersök din jord. Har du en bra, blandad trädgårdsjord från början, så duger det. Är jorden sandig behöver du ha in rikligt med välbrunnen kompostjord och lite stallgödsel. Är jorden lerig är det rikligt med grus (upp till 50%) och kompostjord du ska tillsätta. De flesta lökar vill ha god tillgång till fukt om våren, men på sommaren vill de torrbakas, dvs stå så torrt som möjligt. Så ett lager grus i botten som dränering är inte fel. Blanda gärna in benmjöl i din lundjord och sedan kan du plantera. Löken delar sig under sensommaren, så sätt dem inte för tätt. Ett avstånd på 6-8 cm och lika djup är en bra rekommendation.

Kungsängsliljan härstammar från ett bälte som löper från södra England till centrala Frankrike och Polen till norra delarna av det fd Jugoslavien bort mot södra Ryssland. Den har förvildats i Uppsala, där jag såg Kungsängarna i full blomning en gång i maj 1996. Vilken upplevelse! Blomman är rödlila schackrutig eller vit. Det kommer normalt en blomklocka från varje lök. Den blir ganska hög, 20-35 cm, om man jämför med den plattrunda lökens storlek, för den är väldigt liten och oansenlig. Fritillus betyder tärningsbägare på latin och hänger ihop med blommans form. Artnamnet meleagris kommer från fågelriket där det står för kalkon- och pärlhönesläktet. Man kan tänka att det syftar till rutmönstringen på blommorna. På engelska heter växten Guinea hen flower eller Snake’s head.

Nej, det finns ingen ljuvligare vårblomma än julrosen om du frågar mig. Lite konkurrens av minipenséer då förstås, men de räknas inte i samma liga, eftersom de är köpeblommor. Julrosen blommar lite olika beroende på art och sort, men blomningstiden är lång och underbar. Vackrast är det när det samtidigt börjar grönska lite runt omkring. Bara mot snö tycker jag inte att de tillför så mycket.

Jag hade julrosor innan i en lite torrare och soligare rabatt, men det ville sig inte. Förstod ju att det var läget det var fel på, så jag flyttade dem sen till en skuggigare och fuktigare sluttning där det är gott om solfläckar nu på våren innan alla lövträd slagit ut. För det här är på gränsen till mitt woodland, som med tiden kanske tar mer och mer av gräsmattan (läs mossmattan) i besittning. Det hade inte gjort något, snarast underlättat skötseln.

Julrosorna ska planteras i fuktig skugga-halvskugga. De klarar soliga lägen också, men får alltså inte torka. Nästa punkt att checka av är en välmyllad, kalkrik jord. Benmjöl, äggskal och lövkompost är smaskiga tillägg och sen gärna ett lager barkmull på toppen för att stoppa avdunstningen. Vattna under torra perioder och låt dem vara lite anonyma under sommaren. Man kan gärna plantera ihop julrosen med grannar som buxbom (för den gröna bakgrunden),  körsbärskornell Cornus mas, narcisser och cyklamen, gullviva, hostor och lungört för att nämna några som trivs i liknande förhållanden.

Jurrosen förökar sig genom frö där den trivs. De små plantorna tar lång tid på sig att komma i blom, men det kan ändå vara kul att ge dem en chans att utvecklas. Julrosen skall inte delas och helst inte flyttas alls, utan det är en växt som trivs att leva på samma ställe under många år. Täck dem gärna lätt inför vintern, men ta bort täckelsen när det blir dags för blomning. Blomningstiden för den vanliga, vita julrosen Helleborus niger är från nov-dec till mars-april. Helleborus orientalis med hybrider från mars-maj samt den lite ovanligare Helleborus lividus, balearjulrosen mars-april. Växtplatsen och sundheten kan påverka blomningstiden inom intervallen.

Lite osannolikt placerat i den sandiga tallskogen ligger de två grannarnas rhododendronsamlingar. Den ena aktiv medlem i Sydsvenska Rhododendronsällskapet och den andra nyfiken trädgårdsentusiast med välfyllda torvbäddar i hela färgpaletten. Att få rhododendron och azalea att trivas i skogsmiljö är inte helt otippat, men att omvandla torr sandjord till ett surjordsparadis kräver mer arbete. Och ständigt kämpande mot hungriga rådjur som hoppar över alla staket för att ta sig in i samlingarna.

För att få fina rhododendron som trivs och växer till sig krävs en kemiskt sur jord som är porös och fuktig, samt skydd mot kalla vindar. Murar, staket och skyddande överståndare silar vind och ljus och ger ett jämnare klimat. I torra perioder måste man stödvattna om inte naturliga vattendrag eller dammar ger ett ständigt vattentillskott. Annars börjar man med att preparera jorden.

Avgränsa gärna planteringsbädden med en kant av torvblock. Torvblocken grävs ner en bit i marken och sedan fyller du på med torvmull bakom. Plantgropen skall vara ungefär dubbelt så stor som rotklumpen. Plantera i grov och fuktig spagnumtorv som har ett pH på max 5. Växten sätts inte djupare än den stod i sin kruka eller klump i bädden hos plantskolan. Syret till rötterna är mycket viktigt, så därför ska du inte trampa till jorden för hårt. Fyll istället på med mer torv när jorden sätter sig. Gå inte på rotzonen utan plantera in en marktäckare eller täck med bark eller löv.

Gödsling av rhododendron är inget man behöver göra varje år. De trivs med enklare förhållanden och kan lätt överdriva skott- och bladtillväxten på bekostnad av knoppbildning om man ger för mycket näring. Det finns speciell rhododendrongödsel med anpassat kväveförhållande (innehåller surt ammoniumkväve), men inte heller den ska man överdriva. Gödsla senast före första juni. Rötterna är mycket saltkänsliga och kan reagera på kranvatten som innehåller höga halter av klorider. Något du ska tänka på om du tvingas ta bevattningsvatten från det kommunala dricksvattennätet.

Storbladiga rhododendron kräver lä och skugga eftersom deras blad har förhållandevis stora klyvöppningar. Det leder till kraftig avdunstning i blåsigt och soligt läge. Man kan se fina rhododendronbuskar som växer mitt ute i en golfbana, men det kräver ständig tillgång till vatten så att växten inte torkar ut. Inrullade blad är ett tidigt symtom på torkskada. Småbladiga varianter tål mer sol och kan till och med vantrivas i ett ständigt skuggläge.

I Lennarts trädgård råder det en behaglig halvskugga från alla omgivande träd och planterade magnolior, japanska lönnar, häxalar, korneller och andra vackert blommande buskar och träd. Man kryssar sig fram på smala stigar och hukar under lågväxande grenar. Det är omöjligt att föreställa sig vilket paradis som tar plats bakom det enkla staketet ut mot vägen. Jag ger mig inte in i några sortbeskrivningar, men kan bara råda dig som är specialintresserad av just rhododendron att kontakta Rhododendronsällskapet för att träffa likasinnade som sitter inne med otroliga kunskaper.

Jag nöjer mig än så länge med att beundra blomprakten hos de lite enklare sorterna. Speciellt azaleorna med sina sirliga blommor är mina favoriter. Ska nog fylla på med någon mer sort framöver, men jag har ju den sega lerjorden med högt pH att kämpa med. Fast gör man rejäla bäddar och fyller på varje år med ny torvmull/rhododendronjord så ska det gå att odla rhododendron även i lerjord.

På sina naturliga växtplatser växer klematis vanligen i kraftig och kalkhaltig jord. De trivs egentligen var som helst i trädgården, bara det inte är för torrt. Det är därför husväggar är de sämsta växtplatserna för en klematis. Intill träd och buskar kan också innebära konkurrens om vatten och näring, men den silande halvskuggan ger ändå plantan ett visst skydd från solens uttorkande strålar, så det är trots allt en bättre placering. Men undvik träd med kompakta rotsystem som t ex björk eller invasiva buskarter som syren.

Halvskugga till skugga ger en lång blomningsperiod och gör att blommorna behåller sin färg längre. En plantering av svagväxande klematissorter upp mot stenmurar eller som marktäckare är värd att pröva. ‘Kajsa’ är en ny tidigblommande sort som remonterar senare under säsongen om man skär tillbaka den efter första blomningen. Den är lämplig för plantering i kruka eller ampel, men passar även för marktäckning.

Den optimala jorden för en klematis är en blandning av lerjord, torvmull och grovt grus. Du kan gärna blanda i välbrunnen lövkompost också för att ge en dränerande och lagom näringsrik effekt. Gräv en planteringsgrop som är ca 40×40 cm. Det är viktigt att den är djupare än krukans höjd, för klematis tillhör det fåtal växter som trivs med en djup plantering. Ca 10 cm under markytan kan toppen på krukjorden hamna. Vattna rejält både vid plantering och hela den första säsongen för att få en god rotbildning. För att få ett kraftigt rotsystem kan man pincera, klippa, de nya skotten så att de grenar sig. Gör det gärna flera gånger det första året. Det blir inte så många blommor, men plantan kommer att blomma desto bättre nästa år.

Beskärning av klematis är ett eget kapitel. Man kan göra det komplicerat eller så kan man göra det enkelt. Experterna delar in klematis i tre beskärningsgrupper. Jag brukar säga att är det en vårblommande sort så behöver du inte göra mycket mer än putsa bort det torra på fjolårsveden under tidig vår. De nya skotten kommer relativt tidigt och då ser du vad som är dött. Det är oftast småblommiga sorter som är tidigblommande.

Klematis som blommar efter midsommar och in i juli räknas som sena sorter. Det är oftast de storblommiga sorterna som räknas hit. De beskärs lite hårdare under vårvintern/våren eftersom de oftast vissnar helt över vintern. Blommorna kommer sedan på årsskotten som bildas från roten. Ge växten ett stabilt och bra stöd att klänga sig uppför, annars finns det risk för att den blåser sönder. Spaljéer och obelisker av järn eller grenar är bara en typ av klätterstöd. Du kan leda upp växten för vajrar mot en pergola eller låta den hänga ner över vågräta trådar tätt spända mellan stolpar. Annars tillhör rostiga armeringsnät de enklaste klätterstöden man kan tänka sig. Förankra dem väl bara, så de inte välter av vikten.

Provodlingen av nya, kompaktare klematissorter har pågått under närmare 20 år på Sveriges Lantbruksuniversitet i Balsgård. Magnus Johnsons stora sortsamling fick efter hans död fortsatt liv och förädlingsarbetet fördes vidare av SLU:s forskare tillsammans med E-plantgruppen. Egenskaper som doft, remontering och sundhet av några viktiga faktorer man haft med i projektet. Sedan har man jobbat parallellt med både storblommiga och småblommiga sorter.

Integrifolia-gruppen består av styvstjälkiga klematis som inte klättrar själva. De kan närmast ses som perenner, då de vissnar ner helt om vintern och beskärs ända ner till marken. HEDDA E är en rikblommande sort med blålila, öppna och lite vridna klockor. Den blommar från slutet av juni till augusti. HEDDA blir bara 50-90 cm hög och kan användas som en vävarväxt i perennrabatten eller planteras i kruka. Anges klara zon 1-3.

KAJSA E är en sort som funnits några år i handeln, men som nu börjar komma upp i lite större volymer så den går att få tag i. KAJSA har väldoftande, halvfyllda, starkt violettrosa blommor  som visar sig på årsskotten i maj och sedan återblommar hela sommaren. Den växer mycket kompakt och blir max 1 meter hög. Du kan gärna plantera den i kruka eller ampel, där den får plats de första åren. Därefter kan den fungera väl som marktäckande växt i rabatt i zon 1-4. Placering i halvskuggigt läge och inte för torrt.

Ytterligare en lågväxande och kompakt klematissort är TUVA E, som än så länge finns mycket sparsamt i växthandeln. Men väl värd att leta efter, om man får tro Kimmo Rumpunen, som är växtförädlare på Balsgård. Han korsade den låga, lilablommande C. macropetala ‘Elegantissima‘ med den delvis remonterande, kompaktväxande blå C. fauriei ‘Blue Stream‘ och hoppades få fram en blå, remonterande och låg sort. Istället blev den vita, engångsblommande och krypande klematis TUVA utvald av avkommorna. Den passar i ampel, i stenpartiet eller som svagväxande vävarväxt i rabatten. TUVAs dubbla, rent vita blommor syns redan i april-maj. Den blommar på kortskott från fjolårsved. Plantering i zon 1-3.

Blomflugor är lätta att förväxla med getingar, då de har samma gulsvart-randiga bakkropp. Men blomflugorna flyger annorlunda. De kan stå stilla i luften långa stunder och sen plötsligt förflytta sig med ett tvärt kast. Blomflugor har också bara ett enkelt par vingar jämfört med getingen som har två. De verkligt nyttiga är blomflugans larver, som är svåra att se.

Det finns flera hundra arter av blomflugor i Norden, så tur att man inte är entomolog! Larverna från de flesta av arterna äter bladlöss och spinnkvalster. Vid gynnsamma förhållanden med varmt och torrt väder kan utvecklingen från litet ägg, på mindre än 1 mm storlek, till larv och puppa, samt därifrån till kläckning av en ny blomfluga, gå på ca 2½ vecka. Så det kan bildas många generationer blomflugor under en sommar.  Larverna äter under sin korta utvecklingstid flera hundra bladlöss.

De flygfärdiga blomflugorna pollinerar växter av både vilda och odlade växter. De äter också pollen och nektar från blommorna. Blomflugorna är rörliga insekter och söker upp bladluskolonier när de ska lägga ägg. Honorna är så smarta att de undviker bladlusangrepp som är i sitt sena utvecklingsstadium där lössen redan fått vingar, utan riktar in sig på unga bladlusgrupper, där det kan finnas mat länge. En enda blomflugehona kan lägga flera hundra ägg.

Blomflugorna är aktiva allt från tidiga april till svalare dagar fram i september. De är därför gynnade av blommande träd, buskar och örter under hela säsongen. Särskilt på våren behöver honorna god tillgång på pollen för att kunna producera ägg. Sälgen är ett för många insekter, och särskilt blomflugan, viktigt trädslag som man ska spara och låta växa sig stora. Andra viktiga pollenväxter under tidiga säsongen är pil, vide och hassel.

Blomflugorna övervintrar i alla utvecklingsstadier och gynnas av god tillgång på pollen och nektar under hela växtsäsongen. Får de mycket mat om hösten blir det goda förutsättningar för en stark population nästa vår. De övervintrar därför gärna i soliga gläntor och bryn där det finns gott om blommande växter. De följer också grönstråk i odlingslandskapet och tar sig vidare genom remsor av honungsört, klöver och lupin till nya platser.

Man tror att gruppen Gallicarosor är de äldsta av våra trädgårdsrosor och att de mer eller mindre ingått i förädlingen av det som idag kallas moderna rosor. Egenskaperna tät skottillväxt, stora blomklasar och riklig blomning har de fört med sig i urvalsprocessen till nya sorter. Tyvärr finns det en känslighet för mjöldagg, men annars är det ett ganska friskt rossläkte.

De flesta Gallicarosorna kräver inte mycket skötsel och växer ofta bra på magrare jordar med sandinslag. Flera sorter är dessutom skuggtåliga, vilket är nog så bra när man letar efter rosor för svårare förhållanden. Eftersom de är rotäkta kan man oftast föröka dem genom rotavläggare eller sticklingar.

Du beskär din Gallicaros på vårvintern. Tänk på att bygga upp busken med grenar av olika ålder, som vilken blommande buske som helst. Knopparna bildas på sidoskott från årsgamla grenar. Årsgamla skott toppas och skjuter därefter vanligen flera sidoskott från de översta ögonen. Efter blomningen putsas blommorna bort. Nästa vår beskär du de korta blomskotten över ett par ögon. Och året därefter kan hela grenen tas bort helt, förutsatt att du har nya blombärande skott på tillväxt.

‘Complicata’ är en otroligt vacker och blomvillig Gallicaros som blir rätt kraftig och utrymmeskrävande. Man kan plantera den intill stöd eller vägg och forma en klätterros, annars blir den snyggast om man beskär den regelbundet enligt receptet ovan. Den har få taggar och är därför lätt att hantera. ‘Complicata’ har riktigt stora och platta blommor med framträdande ståndare. Doftar lite, men räknas som en pålitlig blommare även på mager jord och i skugga. Med sitt enkla utseende passar den även på naturtomter och i gammaldags trädgårdar.

‘Aimable Amie’ är en mycket väldoftande buskros med de bästa egenskaper i Gallica-gruppen. Busken håller formen väl och blir inte högre än 1,5 meter. Blommorna är alldeles ljuvliga, tätt packade med kronblad och ganska stora. Det är en härdig ros, upp till zon 5.

‘Tuscany’ är en av de allra äldsta Gallicarosorna och finns omnämnd i skrifter redan år 1596. Det är en ganska liten rosbuske som ofta skjuter gott om rotskott när den odlas på egen rot. Dess avkomma ‘Tuscany Superb’ är som namnet säger en förbättrad version som är större både till växten och blomstorleken. Blomfärgen är djupt sammetsröd på bägge och som äldre blir blommorna lite blåaktiga. Doften är starkare på ‘Tuscany Superb’. Båda är härdiga rosor och går upp till zon 5.

Gult är inte min bästa färg, men det finns exempel på växter där man kan ha överseende med den stickiga och påträngande färgen. Framför allt i gulbrokiga bladväxter där de lyser upp med sin färg, särskilt om man planterar dem i skuggan eller intill mörkbladiga grannar. Men att planera hela gula rabatter eller så är inget jag råkat ut för ännu. En bra balans med det gröna och med komplementfärgen blått-lila hade nog varit nödvändigt i så fall.

Men det finns trevliga gula blommor. Rosorna kan höra dit. När jag gick omkring i Fredriksdals rosarium i Helsingborg nyligen träffade jag på några gula-aprikosfärgade godingar. ‘Crown Princess Margareta’ är en sådan. Det är en Austinros, alltså en modern buskros, som presenterades 1999. Som många buskrosor kan den även spaljeras mot en vägg och forma en mindre klätterros. Blommorna är stora och aprikosfärgade, tätt fyllda med ljusare kronblad ytterst. Doften är stark och god och det bästa av allt är att rosen blommar nästan oavbrutet från midsommar till hösten.

POSTILLION är framtagen hos Kordes i Tyskland 1998 och räknas också till de moderna rosorna. Det är en storblommig ros på knappt 2 meter i höjd, som gör sig fint i offentliga planteringar. Den har en kraftig blomningsperiod då skotten ofta innehåller så mycket som 15-25 blommor i en blomställning. Det tar givetvis på krafterna så den huvudsakliga blomningen ses under en månad, men rosen kan remontera i slutet av sommaren och inpå hösten. Den kräver en del skötsel och gödning för att klara detta. Tyvärr kan rosen ibland drabbas av svartfläcksjuka som gör att den fäller bladen nästan helt. Att samplantera med rufsiga perenner kan då förhöja värdet på Postillion.

‘Golden Wings’ kan ta andan ur en vid blomningen. Utanför blomningstid är den nästan lite skräpig och blir ofta ganska gles och ojämn i växtsättet. Så det är en ros som behöver kraftig beskärning för att hålla formen. Då kan man få en buske som blir ca 1,5 meter hög och lika bred. Den har spinosissima i stamtavlan, vilket förklarar växtsättet och även medför rikligt med små taggar. Men blommorna är ju bara oemotståndligt vackra, eller hur? Stora som en handflata med ljust svavelgula kronblad, guldgula knappar och dekorativa ståndare. Doftar inte jättestarkt och den tål att stå en bit in i rabatten för att ses från håll. Då kan man ha annat i framkant som tar bort intrycket av glest grenverk.

I ‘Maigold’ har vi en skuggtålig ros som kan klara sig bra på norrsidor. Den blir stor och kan användas som klätterros mot stöd. Namnet antyder en tidig blomning från början av juni i södra Sverige. Bilden ovan är tagen i början av juli och då har blommorna hunnit öppna sig helt och blottar vackra ståndare. Den bronsgula färgen bleknar också med tiden till ljust aprikosgult. Doften är lite speciell och ettrig, då den påminner om lakrits. De kraftiga, bågböjda grenarna är tätt taggiga precis som hos rosen ovan, och grenverket blir glest med tiden, så den kan gärna ställas en bit in i rabatten och beskärs regelbundet. Tyvärr är ‘Maigold’ vissa år mottaglig för svartfläcksjuka och rosrost, men jag tycker den ändå kan vara värd att pröva om man bor inom zon 4 och har en norrvänd trädgård.

Sensommaren kan erbjuda kraftigt blå blomster om man tittar åt de ståtliga perennerna riddarsporrar och stormhattar. Vissa sorter blommar tidigare, andra något senare. Jag vill gärna berätta om några fina riddarsporrar som väcker liv i den eventuellt avsomnade perennrabatten. Det är en fördel att kunna komponera sin plantering med växter som fyller hela säsongen med blomkraft. Mot sommar och senhöst är det framför allt de växter som trivs i den soliga, lite torrare rabatten som brukar stråla.

Men riddarsporrar får du gärna erbjuda mer markfukt än så. De trivs inte med att stå alltför torrt, utan man måste komma ihåg att vattna den under torrperioder. Däremot är det bra att undvika de allra blötaste lägena också, då vinterfukt kan skada rötterna. Så lagom är bäst. Tänk mullrikt, näringsrikt och väldränerat. I övrigt gillar de sol. En vindskyddad växtplats är bra att ordna med tanke på att växten är så pass hög som 80-180 cm, beroende på sort.

Efter blomningen skär du av blomställningarna till ca 25 cm och kan då eventuellt få en blomning till senare på hösten. Riddarsporrar växer gärna på samma ställe och de flesta behöver inte delas så ofta som många andra kraftigväxande perenner. Hybrider som är fröäkta kan man lätt fröföröka. Samla då in moget frö på sensommaren och förvara torrt. På våren sår du i vanlig såjord blandad med fin sand. Håll sådden jämt fuktig och plantera ut i rabatten när växterna är konkurrenskraftiga. Icke sortäkta sorter kan ibland ge oanade färgkombinationer och inte alls den avkomma man trodde sig få. Och det är ju en del av tjusningen med frösådd!

Det finns några olika sortgrupper som är framtagna genom korsning av tidigare sorter. Gruppen ‘Magic Fountain’ är hybrider som togs fram redan för över 100 år sedan. De finns i färger som vitt, lilarosa, ljusblått och mörkviolett. Blommorna är ofta halvfyllda. Dessa sorter blir under metern höga och klara sig ofta utan uppbindning, särskilt om rabatten innehåller några andra högväxande perenner som de kan stödja sig mot.

‘Pacific Giant’-sorterna är de vanligaste i gardencentren idag. Det som utmärker dem är halvfyllda-fyllda blommor och en hög stängel, som kräver uppbindning. De vill ha en varm växtplats. De är dessvärre ganska kortlivade perenner som gärna ska omplanteras och pysslas med för att klara sig i längden. Trots det kan det mycket väl plötsligt uppstår ett hål i rabatten där en sådan mycket praktfull riddarsporre stod ifjol. De flesta sorter är ganska motståndskraftiga mot mjöldagg, som annars brukar drabba många riddarsporrar. Till denna sortgrupp hör t ex de 150 cm höga ‘Astolat’ i gammalrosa, mellanblå ‘Blue Bird’ och den vita ‘Galahad’.

‘Belladonna’-gruppen är en korsning mellan Delphinium grandiflorum och D.elatum. Typiska kännetecken hos dem är ett rikt grenat växtsätt med ganska glesa blomklasar. ‘Piccolo’ är en klarblå, mycket vacker namnsort som inte blir så hög. Den blir ca 60 cm och har ett ganska kompakt växtsätt för att vara riddarsporre. Jättefin!

Bägarranka, eller mandevilla som den också kallas är en snabbväxande klätterväxt, som egentligen är en rumsväxt hos oss, men eftersom den trivs så bra ute på sommaren, så använder man den ofta som utplanteringsväxt. Dipladenia sanderi, är arten med vita-rosa till chockrosa eller ceriseröda blommor.

Mandevillan har oftast mängder av knoppar när du köper den och nya produceras löpande under hela sommaren. Men nu börjar det bli risk för nattemperaturer under 10 grader och då är det säkrast att ta in växten för övervintring inomhus. Blomman trivs bäst i ett ljust fönster. Den kan ta skada av gassande sol under sommaren och märker du att bladen börjar brännas är det bättre att ge den lite lätt skugga mitt på dagen. Men nu på hösten då ljuset blir svagare och solen inte längre står lika högt på himlen, kan bägarrankan stå i söderfönster. Ett något svalare rum är att föredra, men måste du välja mellan ljus eller temperatur skulle jag välja ett ljust fönster. Är rankorna långa och svåra att binda in mot klätterställningen kan du beskära dem lätt nu när växten flyttar in. Duscha gärna växten och håll den jämnt fuktig över vintern.

Till våren är det bra att ge växten ny jord. Mandevillan kräver en väldränerad jord med mycket organiskt material. En blandning av en tredjedel sand och två tredjedelar grov torv blir bra. Det får inte bli vatten stående i krukan eller på fatet. Eftersom det här är ett ganska näringsfattigt substrat behöver du tillföra en svag näringslösning ett par gånger i veckan. Speciellt fosfor är ett näringsämne som den gillar. Fosfor kan man hitta i bland annat benmjöl och det kan därför blandas i jorden vid omplantering.

Till våren och under tidig försommar kan du prova att ta sticklingar för att föröka din mandevilla. Tänk på att växtsaften kan irritera huden. Klipp av 6-8 cm långa, mjuka eller halvt förvedade sticklingar under ett bladpar. Ta bort de nedersta bladen och spara bara de översta två. Om du har rotningshormon så underlättar det rotbildning. Annars stick bara ner sticklingarna i en bädd av såjord. Trä en plastpåse över krukan och klipp några hål för andning. Håll jorden lätt fuktig och efter ett par månader brukar nya rötter växa ut. Skotten kan då beskäras för att forma en buskigare planta.

Solbrudar som tillhör Helenium autumnale-gruppen är färgstarka hybrider med blomningstid sensommar-höst. Det är en vacker och hållbar snittblomma som kan odlas i ett soligt och varmt läge. Namnet Helenium kommer från grekiskan. Däremot vet man inte helt säkert om den enkla härledningen är ordet helios = sol. Eller om det var så att Linné tog släktnamnet från ett antikt grekiskt växtnamn för krissla, helénion (idag heter de Inula). Eller om det är Helena av Troja som fått namnge släktet efter en legend där dessa blommor växte upp där hennes tårar föll till marken. Autumnale är i alla fall lättolkat då det betyder höstlig, och syftar till blomningstiden.

Blommorna liknar prästkragens form, men blomkorgens disk är ännu mer rundad, ibland nästan klotformad. Kantblommorna ligger ner, något bakåtböjda. Diskarna är ofta mörkbruna och blommorna ses i nyanser kring gult, orange och rödbrunt. Det här är blommor som drar till sig bin.

Solbrudar kan odlas i alla typer av trädgårdsjord, men föredrar ett fuktigare läge, t ex i kanten av en damm. Den behöver vattnas på försommaren ifall den står torrare placerad. Välj en humusrik och så näringsrik jord som möjligt och gödsla gärna extra under sommaren. Där den trivs växer solbruden gärna till stora, kraftiga bestånd, och dessa bör då delas vart 4-5 år för att inte utarmas. Rötterna är tätväxande och lätta att dela om våren innan tillväxten kommit igång.

Solbruden kan kombineras med andra perenna växter med liknande ståndortskrav, t ex fleråriga solrosor, gulbrokiga prydnadsgräs Miscanthus, törelväxter eller gulbladiga funkior. Blått är givetvis en tacksam färgkombination, men då får man gå åt det lite torrare hållet för att hitta något som blommar samtidigt. Stäppsalvian är en sådan, men välj då en senblommande sort.

Många växter i rabatten som du anlade för några år sedan har kanske en blomningstid mitt i sommaren när du alltid är bortrest. Vilket slöseri! Men det finns en finurlig metod för att senarelägga blomning på ett flertal perenna växter. Metoden kallas för Chelsea chopping. Namnet kommer från Chelsea Flower Show i London. Den går ut på att man klipper ner sommar- och höstblommande perenner med en tredjedel till hälften av skottens längd just vid tiden för Chelsea Flower Show i slutet av maj. Man kan skjuta på beskärningstiden något, men inte senare än mitten på juni.

Kraftigväxande perenner som flocklar (Eupatorium), solbrudar, röd solhatt (Echinacea) rudbeckior mfl kan skäras ner till hälften. Mer svagväxande arter tar man bara bort en tredjedel av. Metoden passar dessutom extra bra för perenner med tunga blomhuvuden där stjälkarna nästan kraschar av tyngden när det är dags för blomning. Kärleksörten Hylotelephium är en sådan. Skär du ner stjälkarna till hälften i slutet av maj utvecklas blomknopparna på lite kortare, och därmed även stadigare stjälkar.

Samma knep kan man ta till om man har lyckats få till en växtkombination som inte funkar tidsmässigt, dvs att den ena arten blommar mycket tidigare än den andra. Eller om man vill förlänga blomningstiden i en rabatt kan man klippa av några stjälkar i beståndet och på så sätt sprida ut blomningen över en längre tid.

Jag har en plantering jag sköter hos en kund där jag olyckligt valde en alltför hög sort av anisisop Agastache. Blommorna blev jättehögt uppe ovanför de andra grannarna. Men sedan jag började knipsa av skotten har växten fått en betydligt lägre form som inte heller är så väderkänslig. Ofta blir blommorna något mindre i storlek, men istället fler i antal. Det har att göra med att man bryter den sk apikala dominansen som möjliggör toppskottets tillväxt på sidoskottens bekostnad.

Det finns fler växter som passar för Chelsea chopping, som färgkulla (Anthemis), mjölkklocka (Campanula lactiflora), höstflox, temynta (Monarda) och kransveronika (Veronicastrum). Däremot har vi också en samling perenner som inte blommar alls om man tar bort deras toppskott. Hit hör t ex pioner, dagliljor, iris och lupiner.

Även en nybörjare kan lyckas med squash! Och så länge du har plats tillräckligt kan du frossa i olika sorters pumpa med fantasifulla former och färger. För pumporna är platskrävande växter. Och näringskrävande! Men sen blir det också mängder av frukter, så sätt inte för många plantor.

Squash och pumpor är mycket känsliga för frost och ska inte sås för tidigt. Ska du förkultivera plantor för att kunna plantera ut dem tidigare så måste du täcka dem med fiberduk de första veckorna. Om du direktsår i landet så ska du vänta tills jorden blivit tillräckligt varm så fröna kan gro. Det blir ungefär samtidigt med bönorna, vid minst 15 graders jordtemperatur.

Sommarsquashen vill ha en lucker och näringsrik jord och gott om utrymme i sidled. Grundgödsla gärna jorden med stallgödsel och lövkompost för att få en luftig och strukturrik jord. Täckning med halm eller gräsklipp är bra eftersom växtens rötter är känsliga och man helst inte ska slita sönder dem vid ogräsrensning och luckring. Under växtsäsongen ger man ytterligare några gödselgivor, men välj då ett kaliumrikt gödsel som algomin eller vedaska. Inte hönsgödsel som innehåller mycket kväve. Då blir det mer blad än blommor och frukter.

Alla pumpaväxter har både hon- och hanblommor. Hanblommorna har långt skaft och en synlig ståndare med pollenmjöl. Honblomman känner du igen på ett litet början till frukt som sväller ut vid blomfästet. Blomman har också en liten rund pistill mitt inne i blomman. Har man squash i växthus kan det bli problem med den naturliga pollineringen, ifall det inte finns tillräckligt med insekter. Då kan man flytta pollen från hanblommorna till honblommans pistill eller helt enkelt stoppa in hanblomman (med avklippta kronblad) i honblommans gap för att befrukta blomman.

Skörda sommarsquashen så tidigt som möjligt, medan frukterna bara är ca 15-20 cm långa. Då är de som mjällast i köttet. Använd kniv för att skära av fästet så nära plantan som möjligt. Då undviker du att det kommer in insekter eller svampsjukdomar i tappen. Friterade squashblommor är en delikatess i Medelhavsländerna. Välj då hanblommor om du ska fritera, annars får du inga pumpor.

Klockrankan, Cobaea scandens, är en klängväxt som behöver mycket värme och tid för att utvecklas. I år har det knappt hunnit bli någon blomning alls. Jag tror jag fick två blommor på min långa rackare, innan den hamnade på komposthögen förra veckan. Men det kan hända att jag inte gett den all omsorg den borde ha haft heller. Mycket sol, mycket vatten och mycket näring. More is more, när det gäller klockranka. Den härstammar från Mexico. Så då vet du vad som gäller i värmeväg!

Cobaean skall sås tidigt, helst i mitten av februari, för att hinna utvecklas ordentligt. Jag vet inte hur den uppför sig i ett soligt uterum eller växthus, men där kanske man inte har plats för all bladmassa ändå. Faktum är att detta är en fenomenal växt att använda som grön vägg där du vill dölja eller dela in en öppnare yta. Så ett frö per kruka i lätt fuktig, luftig och näringsrik jord. Det senaste såtipset Jag hörde är att man ska ställa fröet på kant, väldigt grunt i krukan, och bara täcka det nätt och jämt med jord. Sen kan man gärna dra en plastpåse eller plastfolie över så fukten behålls i jorden.

Sen får man ha tålamod, för groningen tar allt från tre veckor till en månad. När fröerna har grott är det dags att ge dem en pinne att stödja sig på. Ställ plantorna en bit ifrån varandra, för annars har du snart ett trassligt nystan av klängen att reda ut. Vid behov skolar du om till större kruka redan från början. Härefter kan plantorna stå i en svalare temperatur fram till att de avhärdas och planteras ut. Glöm inte en riklig vattning, för annars blir det ingen tillväxt!

Klockrankan kan kombineras med andra klängande växter som t ex Clematis viticella, eller italienska klematis. De har ganska små, hängande blommor och kommer tidigare i blom än klockrankan. Samtidigt fyller klockrankan på med lite mer bladverk, så det blir en fin kombination. Andra trevliga grannar kan vara Aster x frikartii, kokardaster, med ljust blå blommor. Även blå bolltistel och röd solhatt kan bilda fina par ihop med klockrankan. Bland de ettåriga växterna skulle blomstertobak i vitt eller lime, liksom den rosa rosenskäran vara perfekta partners i ett soligt läge.

Att odla tomater och chili är oemotståndligt kul! Det är faktiskt helt ofattbart hur ett sådant litet frö kan leda till en så stor och frodig planta med så mycket skörd! Alla sorter och alla somrar är förstås olika, men för det mesta blir utväxlingen enorm.

Det underlättar förstås mycket att ha ett växthus. Sol måste både tomat och chili ha, men skydd undan vind och en jämn värme och fuktighet når man bäst under glas. Frilandsodlat på våra breddgrader kräver en perfekt säsong. Många har tillgång till en skyddad balkong och det duger också ganska bra. Välj då frilandssorter och sådana som håller en mindre storlek.

Sen gäller det att ge sig till tåls lite till innan du börjar så. I fjol var jag tidigt ute och plantorna hann bli lite för stora innan det blev varmt nog att plantera ut dem i växthuset i början av maj. Slutet av februari-början av mars är ganska lagom såtid. Men shoppa frön kan man göra redan nu! För de bästa sorterna tar ofta slut fort, så det gäller att passa på.

Jag har en stor personlig favorit bland tomaterna – Tigerella – och eftersom de sista fröna gick åt förra säsongen handlade jag en ny påse i veckan. Det är inga problem att spara fröer från ett år till nästa och även till nästa. Tomatfrö har god hållbarhet. Och god grobarhet, så så inte fler krukor än du har plats för. Det är ytterst hög groningsprocent på tomat och det blir nästa alltid full pott av fina plantor. Desto tråkigare om man tvingas slänga, men då kan du ju ge bort en planta eller två till en god vän! Frestas inte att sätta dem för tätt, då det för med sig andra problem med ljuskonkurrens.

Vid sådden använder du vanlig såjord och gärna små kvadratiska vefi-krukor, som tar minst plats på en bricka. Jag brukar sätta ett par tre frön per kruka, ca 0,5 cm djupt. Fukta jorden lätt och täck gärna med ett genomskinligt plastlock eller plastfilm för att behålla fuktigheten. Mina krukor står i ett fönster över elementet och det räcker gott och väl med rumstemperatur för att fröna ska gro.

Ta bort plasttäckningen när groddarna börjar nå upp dit. Hela tiden ska jorden hållas lätt fuktig, så man bör vattna varje dag eftersom krukorna är små och jorden lätt torkar ut. När du kommit så här långt kan babyplantorna ställas lite svalare för att inte ränna iväg i höjden. Ljust och soligt ska det vara, och helst 15-18 grader. Ju varmare växtplats, desto mer ljus kommer de att behöva. Har du inget svalt fönster att erbjuda, utan bara vanlig rumstemperatur, så behöver du en extra lysrörsbelysning.

När plantorna vuxit till sig så pass att de utvecklat sina första flikiga karaktärsblad är det dags att plantera om i plantjord och större kruka. Jag brukar välja perennkrukor som är i stadig plast, 10×10 cm och 12 cm höga. Mjölkförpackningar är superbra, men klipp av ett hörn nertill så överskottsvattnet dränerar ut. Sätt ner rotklumpen i botten av krukan och fyll på ända upp med gödslad planteringsjord. Det betyder att en stor del av stammen blir täckt av jord. Tomat är en av de få växter man kan, och ska, göra så med. Därigenom utvecklar stjälken nya rötter och du får en stabil planta.

Härifrån fortsätter skötseln med regelbunden vattning och svag näringslösning varje vecka. När plantorna börjar bli för höga för att stå rakt ska du binda upp dem. En grillspettpinne i trä och påsförslutare funkar bra som uppbindning. Flytta upp lysrörsrampen an efter som plantorna växer.

När nattemperaturen börjar vara stabilt kring 8-10 grader är det läge för utplantering. Men innan dess ska du avhärda plantorna så att de är anpassade för uteklimatet. Det gör du genom att ställa ut plantorna dagtid på ett vindskyddat ställe. Först skuggigt, t ex under fiberduk, och så småningom kan du ge dem mer solljus. Åker de ut i solen direkt kommer solen att bränna hål i bladen. Vid utplantering till stora krukor är det fullgödslad växtjord som gäller. Gärna med en stor andel komposterad kogödsel på påse!

Muscari betyder myskdoftande blommor, och fastän det inte är så mycket för doftens skull som jag håller pärlhyacinter, så är det ett härligt namn! Pärlhyacintsläktet härstammar från trakterna kring Medelhavet, och det är faktiskt så att de växer vilda runt precis hela Medelhavet och dessutom en bit upp i Alperna. I första hand väljer de soliga stäpper, ängar och glesa skogsområden. De gillar marker med vårfukt där lökarna kan stå upp till anklarna i rinnande smältvatten från bergen. Men under sommaren är klimatet torrt och hett. Då bakas lökarna i solen.

Ska du välja en lämplig ståndort för pärlhyacinter i trädgården så är kraven inte jättehöga. Tvärtom är det en växt som villigt förökar och sprider sig vidare med både frö och lök. Den anpassar sig vanligen till de flesta växtplatser, bara det inte är alltför blött och näringsrikt under sommaren och vintern.

Jag köper gärna på mig mängder av drivna pärlhyacinter nu på vårkanten och njuter av dem både inomhus i arrangemang och utomhus i kruka. De är gudomligt näpna, men man måste se dem på nära håll, annars missar man poängen. Det är ju inga storväxta eller grälla växter, utan de flesta arter blir inte mer än 10-20 cm höga.

När blomningen för de krukodlade exemplaren är avklarad kan du gärna förvara lökarna torrt i sin kruka. Småningom vissnar bladen ner och då kan du bara gömma undan krukan i en papperspåse i förrådet tills det blir höst och dags att plantera ut dem. Lökarna behåller spänsten bra och har inga krav på att hinna rota sig innan frosten kommer, så det brukar inte vara någon fara även om du planterar ut dem i rabatten ganska sent.

Narcisser och pingstliljor är fleråriga lökväxter som håller i många år. Oftast sprider de sig snabbt med sidolökar och brer så ut sig över en betydligt större yta än de ursprungligen planterades på. Av en enda lök blir det efter några år en grupp av blommor som glädjer dig varje vår med sin käcka uppsyn. Om blomningen börjar avta kan man vitalisera beståndet genom att gräva upp alla lökar på hösten och dela på dem. Genom att plantera ut dem igen med lite mellanrum fortsätter de att föröka sig.

Det här är blommor man verkligen kan unna sig att slösa med. Det finns så många olika sorter med olika blomningstid, så det är lätt att få en lång blomningssäsong om man väljer någon tidig, någon medeltidig och någon sen sort. Lyckligtvis lämnar rådjuren och hararna narcisserna ifred, så de gör sig därmed utmärkt i en naturnära plantering i gräsmatta eller skogsbryn.

Ett normalfuktigt läge i full sol eller vandrande skugga klarar de flesta sorter av pingstliljor. Blir det väldigt torrt under våren kan man behöva vattna om de står i torrare jord. Kom ihåg att plantera dina narcisslökar så fort du får tag i dem på hösten. De mår inte bra av att torka och behöver hinna sätta rötter innan marken fryser om hösten för att klara den kommande vintern.

Efter blomningen sparar du blasten tills den gulnat och lossnar lätt från löken. Det kan se lite ostädat ut med alla halvgula, spretiga blad, men då kan du göra små knyten av bladen, så syns de inte bland övrig grönska. Ta en handfull blast, snurra den lätt och knyt en knut så den hålls på plats. Man kan också fläta en fläta av bladen, men det tar betydligt längre tid än att göra en knut. När bladen blivit bruna och torra lyfter du bara upp den döda bladknuten från löken.

Narcissus poeticus-gruppen, som jag avbildat här är klassiska, doftande pingstliljor med vita kalkblad och en gul bikrona som har en veckad, orange kant. Sorten ‘Actaea’ har stora blommor, ‘Recurvus’ har mera finlemmade blommor och blad. ‘Ornatus’ är lite färgrikare med vita kalkblad, gröngul bikrona med nästan röd kant.